Etiska ställningstagande kommer att bli allt vanligare

I närtid har vi diskuterat huruvida vi ska ha en etisk kommitté där politiker ingår. Jag anser att vi måste ha det. Vi kan inte förvänta oss att tjänstemän som kan påverkas direkt ekonomiskt av konsekvenserna av ett beslut ska vara de enda att fatta dessa ställningstagande.
Idag fick jag bekräftat vikten av en etisk kommitté där man kan vända och vrida på ställningstaganden i etiska frågor i lugn och ro.

Vi hade att ta ställning till den statliga utredningen om psykiatrisk tvångsvård som var uppe till beslut i Hälso- och sjukvårdsnämnden idag. Verksamheten ställde sig mycket riktigt emot att man särbehandlar psykiskt sjuka men tillräkneliga gentemot ”vanligt kriminella” som förväntas återgå i brott. De som är psykiskt sjuka ska enligt förslaget kunna sättas under tvångsvård om man anser att de löper stor risk att återfalla i brott efter att fängelsetiden är avtjänad.

Så här ser jag på saken och det är till grund till vårt ställningstagande i frågan:

Dels anser jag att det är fel att de som är återfallsförbrytare idag får straffreduktion, man slår samman alla brott och det blir någon sorts märklig rabatt. Detta är på gång att ändras och man har på  förslag att de som har återfallit i brott och blir dömda till fängelse en andra gång inte ska få strafflindring för gott uppförande. Bra tycker jag. Och i och med detta försöker man åtgärda att de som löper stor risk att återgå i brottslighet och som inte är psykiskt sjuka inte ska göra så.

Jag anser också att de som är psykiskt sjuka är just sjuka. Jag kan på så vis känna medlidande när de begår brott. De kan inte på samma sätt hjälpa det. Jag läste ett mycket gripande reportage där en pedofil beskrev sin vånda över att han gjorde det han gjorde. Tro inte annat än att jag känner ett enormt medlidande med offret och dess anhöriga. Men om en psykiskt sjuk då blir dömd till fängelse och när denne har avtjänat sitt straff och inte har fått tillräcklig behandling utan bedöms löpa stor risk att återfalla i brott så tycker jag att man inte bara skyddar samhället utan man skyddar den psykiskt sjuke från att utföra ett brott man kanske inte kan styra över.
Till grund till mitt ställningstagande ligger också min positiva syn på dagens psykiatri och vad de utför. De arbetar verkligen för den psykiskt sjuke och det handlar inte om någon förvaring. Enligt det nya förslaget ska man också kunna dömas till öppen tvångsvård. Dvs. man bor i sitt hem men är underställd att infinna sig till vård.

Som jag ser det vore det märkligt att inte ställa sig bakom förslaget. Blir man då dömd så blir man dömd till ett antal år i fängelse. Baserat på en straffskala som finns antagen helt utan hänsyn till hur lång vårdtid som kan behövas. Låt säga att brottet ger straff på 3 år men att det krävs 4 år för att få den behandling som kan leda till förbättring. Hur tänker man där?

Vi vet ju också att det finns människor som har påkallat psykiatrin men inte fått hjälp och därefter skadat både sig själv och andra.

Som jag ser syftar utredningen till att skydda såväl samhället men framförallt den psykiskt sjuke.

En annan sak som är intressant. Mycket av förslaget innebär stora förbättringar inom psykiatrin. Men det är förbättringar som kostar pengar. Vi har i Blekinge bland de högsta kostnaderna för psykiatrin. Jag tror att vi ligger mest rätt till och att man i större delen av landet satsar på tok för lite pengar på just psykiatrin. Hur ska detta gå? Skjuter man inte till pengar så är jag rädd att ett bra förslag blir riktigt dåligt.