I dagens Metro läste jag att man massbegraver människor i större utsträckning i USA nu i och med den kärva ekonomin. Utanför New York finns en med 800 000 gravar!! Hu så förskräckligt. I Sverige däremot har alla rätt till en anständig begravning och kommunen bistår om så behövs. Tack och lov för att vi i Sverige bryr oss om även våra avlidna. En respekt för döden är en respekt för livet.
Men så skulle jag på tåget mot Linköping och landade då platt i mina blå illusioner om vårt "varma" land.
En kvinna som drog på en barnvagn och en resväska blev sist kvar på perrongen. Tågvärdinnan blåste i pipan. Det brådskade. Jag fick rusa ut och hjälpa henne upp. Tänk om tåget kört. Nog blev man klarvaken genast! Hade just varit snyggt att missa tåget och ha mitt bagage kvar på detsamma. Bara för att den ena karln efter den andre trängde sig förbi kvinnan och ingen hjälpte henne. Den manlige konduktören beklagade sig att han lyft en gång och fått ont i ryggen när jag sa; att det är då brist på svenska män som kan ge ett handtag. Men än jag då. Jag har för jämnan ont i ryggen. Men så tungt var det inte men omöjligt att göra på egen hand. Och ibland får man väl bita ihop lite. Och inte tror jag att så många på perrongen hade ryggbesvär. Så nu är jag lite halvsur och besviken. Vi kanske har det så bra och har det så inpräntat att det är samhället som ska ställa upp så att vi glömmer att det är vi som är samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar